Det är milrök, ingenting mer.

Varje år bygger smideseleverna en mila för att framställa eget kol. I veckan var det dags att tända den och resten  av skolan var på plats.

Milan tänds i ett schaktliknande hål i mitten. Facklan som skulle stickas ner, tändes förstås med eldstål och flinta. Allt för att hela processen skulle bli så folklig som möjligt...

Röken som stiger upp ur milan är inte nådig för de som måste stå där uppe och se till att elden tar sig.

Nu ska milan stå och pyra någon vecka, tills kolningen är klar. Fram tills dess har smederna ett sjå med att vakta den dygnet runt, så att den inte börjar brinna.

Traditionsenligt tilldelades milan ett kvinnonamn, i år blev det Olga. Anledningen till namnvalet är höljt i dunkel - eller kanske milrök?...

Fantasifrämjande färg- och form

Dags för färg och form! Inför varje nytt vävprojekt kommer vi få arbeta med olika övningar, för att stimulera kreativiteten. 

Efter buldanväven kommer vi väva två varianter av kuddar, en i svartvitt och en med växtfärgat garn, båda med någon slags ränder. Här ett litet smakprov på alla tusen miljoner varianter man kan göra. Jag blir lite matt bara vid tanken.

Tänk vilket fint snirkelmönster man kan få bara av att doppa penseln i målarvattnet!

Vi fick också göra några övningar bara för skojs skull. Här skulle vi måla ett lejon med kolkrita, utan att titta.

Lejonet skulle sedan ta tredimensionell form. Kul, men inget att ställa ut på vårutställningen direkt :) 

Kanske kan ses som en hyllning till lejonet på Gripsholms slott?..

Första varpningen

Nu börjar vi så sakteliga närma oss självaste vävningen! Vårt första projekt kommer bli att väva en så kallad buldanväv, av vårt handspunna lin. En buldan är en grov väv, som förr har använts till exempelvis säckar, bolster och mattor. Eftersom jag aldrig har vävt förut, känns varje steg i processen spännande!

Den här underliga träställningen använder man vid varpning. Varpen är de längsgående trådarna i väven, och för varje nytt projekt måste man räkna ut hur många och hur långa trådar man måste ha. Till våra vävar behövde vi 552 trådar, 5 meter långa... 

Varptrådarna delades upp i grupper om 50 trådar vardera, för att göra räkningen lite lättare...

Efter många varvs snurrande, fick jag äntligen ihop mina 552 trådar och kunde ta ner varpen från ställningen. Nu ligger den fina varpflätan i mitt skåp, i väntan på att sättas upp i vävstolen.

Fram tills dess är det bara att spinna vidare...

Fäbodliv på schemat

På Sätergläntan kan man lära sig de mest oväntade saker. Till exempel vad man kan ha sådana här små träfigurer till...

... Jo, man använder den mönstrade änden till att krusa, det vill säga smycka, sitt messmör! Ludwig och de andra träeleverna tillbringade sin första skolvecka på en fäbod några kilometer från skolan, där de bland annat fick göra egen ost enligt gamla seder. Vi andra fick nöja oss med att hälsa på en kväll och bli bjudna på fika. Inte helt fel, det heller.

Fäboden hör till en av Sätergläntans lärare och han har gjort i ordning den så fint med egenvävda textilier. Det är som en dröm där inne.

Förutom att göra ost, lärde sig träeleverna också bland annat att binda gärdesgårdar, lägga takplattor av trä och göra sådana här fina dörrmattor av mossa. Bortglömd konst indeed!

När vi kom tillbaka till skolan, höll solen på att gå ner. Man känner sig verkligen lyckligt lottad som får ha den här utsikten...

Läs lite om lin!

Eftersom jag jobbar extra i garnbutiken Yll o tyll när jag är hemma, skriver jag ibland på deras blogg. I dag finns till exempel ett sprillans nytt inlägg om linberedning och spinning, som vi har jobbat med på skolan i veckan! Läs gärna! Det finns här.

Får man lov att tacka för ullen?...

Dags för fårklippning! Varje år lånar Sätergläntan några får från en gård i närheten, och vi elever får förtroendet att klippa dem, under ledning av vaktmästaren och före detta fårägaren Mats.

På förmiddagen hade regnet öst ner och vi blev oroliga att klippningen skulle behöva skjutas upp, men efter lunch tittade solen fram igen och förutsättningarna kunde knappast ha varit bättre.

Mats tog hand om de svåraste partierna, på magen och halsen. Proffsklippare sköter hela klippningen med fåret sittande. 

Det kan se ganska brutalt ut när fårets brottas ner på rumpan, men nog verkar hon ganska nöjd?

Som tur var fick vi amatörer en sådan här klippstol till hjälp. Och tur var väl det, för inte är det så lätt inte! Det viktigaste - och svåraste - är att våga använda den elektriska "rakapparaten" så nära fårets hud som möjligt, så att man får med all ull.

Finaste fåren! 

De verkade tycka att det var helt okej att bli av med den tjocka pälsen. Särskilt när vi belönade dem med mumsigt knäckebröd... Senare i höst står ullkunskap på schemat, och då kommer vår egenklippta ull väl till pass!

Första skolveckan

Det tog inte lång tid för mig och pojkvännen att göra i ordning i vårt nya rum. Så här fint blev det på bara en eftermiddag:

Badrumsmattan som jag började virka i somras, var självklart på plats! Regnbågsfärgerna hade Ludwig valt ut.

Första skolveckan skulle förstås ägnas åt diverse lättsamma lära känna varandra-aktiviteter, men inte i form av vanliga namnlekar. Nej, i stället fick vi sy flaggor, binda mattor av björkris, göra ost och baka bröd, och gå ut i skogen och hämta unga sälggrenar som vi pyntade till så kallade festspiror, med hjälp av bland annat ståltråd och tyger. Tyvärr var jag så ockuperad att jag glömde att ta kort...

Kameran var dock med när jag och Ludwig gick ut i skogen och plockade svamp under helgen.

Just den här plockade vi dock inte, men den gjorde sig himla fin på kort!

Däremot hittade vi en hel massa trattkantareller. Vissa hade växt ihop så fint:

Efter någon timme hade vi fått ihop hela sex liter och det blev dags att gå hem och rensa... 

Mums!

Tillbaka på berget

Det allra första inlägget i bloggen måste förstås handla om flytten tillbaka upp på berget. Efter att ha vigt hela förra läsåret åt en av mina största passioner - stickningen - var det dags att återigen packa bilen oroväckande full och bege mig tillbaka upp till Dalarna. Den här gången är det vävningen som ska få ta all min uppmärksamhet under ett års tid!

Det här är visserligen en bild från förra årets inflyttning, men det är minst lika vackert i år!

De fina härbrena, som ligger i backen precis nedanför skolan. Förr användes de som förrådsutrymmen. Själv tycker jag att de för tankarna till häxan Baba-Jagas hus i de ryska folksagorna.