Rosor på gång...

Nästa vävprojekt är egentligen inget projekt, utan ett prov. Då vi lade ner så mycket tid och energi på våra vävar till utställningen på Nordiska museet, ville våra lärare att det efterföljande arbetet skulle vara av något mindre mastodontkaraktär. Thank God för det, säger jag bara. Eftersom solen inte når över skogen här under vinterhalvåret, är det som om man aldrig riktigt vaknar, och jobbar man i frenesi till tio på kvällarna, blir man lite schleten...

Nu väver vi således ett prov på rosengång. Det är en fröjd! Tidigare hade jag trott att rosengång alltid såg ut som små ögon. men nu har jag lärt mig att det finns oändligt många variationer. Hittills har jag förstås bara testat en bråkdel.

Provet är vävt med linvarp och ullinslag, som jag växtfärgade i höstas. Kanske kan jag sy något litet av det sen, en väska eller så. Förr användes rosengångsmönstren ofta till täcken, förlåter och olika typer av fällar. Vilken dröm att väva ett helt täcke och fästa ett lockigt fårskinn på baksidan! Nästan äckligt så fint.

Nästa vecka ska vi, vid sidan om rosengången, lära oss att väva band. Gamle Ralf, folkmusiker, fäbodskunskapslärare och "traditionsbärare", kommer till skolan och delar med sig av sina kunskaper. Det ska bli jättespännande. Man kan väva band på många olika sätt, och jag kan knappt vänta på att få lära mig!

Veckan därpå är det dags för nästa teknik: munkabälte. Vi hade färg- och formlektion inför det redan i onsdags. Meningen är att vi ska väva tyg till en kasse. Munkabältets kantighet inspirerar mig inte alls som rosengången (förvånad, någon??..), men det kan väl bli bra, det med.

Soluppgång bakom skogen. Nu borde det inte vara många veckor kvar, tills solen når över trädtopparna...

TADAAAAAAA!!!

FÄRDIG!

Jag gick från tågstationen direkt upp till vävstolen, och blev kvar hela veckan. Långa dagar och sena kvällar, och ett resultat jag verkligen är nöjd med! När täcket sedan är ihopsytt, kommer det mäta ca 135 cm på bredden och 230 cm på längden. Den ena våden blev lite längre än den andra, och enligt min lärare kan det finnas många anledningar till det. Såväl trasorna, som varpspänningen och hur hårt jag har slagit, kan påverka resultatet. Förhoppningsvis kommer jag dock kunna dra i den kortare längden, så att de passar ihop. Det ska gå, helt enkelt!

Upptill på täcket har jag vävt in årtal och mina initialer. "Men du heter väl ingenting med 'D'?" protesterar ni genast, och det är ju alldeles sant. Men förr i världen skrevs flickornas initialer följt av ett "D", som i "dotter". För att det skulle ha varit riktigt korrekt, borde jag ha skrivit "T B D", alltså Térèse Bjarnedotter, men jag är ju faktiskt lika mycket mammas barn, så det kändes bättre att använda efternamnet, helt enkelt. 

Det har verkligen varit roligt att väva alla gummor och gubbar. Nog har jag arbetat under tidspress, men för varje figur har jag fått skapa en liten person, klädd för fest eller vardag. Jag har använt tygspill som fanns på skolan, men också några bitar som jag fått av mamma. Där finns till exempel det blå linnetyget från min medeltidsklänning och något resttyg som jag tror har varit en stolsdyna. Roligt att få bevara dem i något nytt! Det har nästan varit som att få klä på små dockor, alldeles som när jag var liten :) 

Jag lägger inte upp några bilder på de andras blåvita vävar, så dem får ni gå och se på Nordiska museet i vår! Utställningen öppnar 9 maj och pågår till och med 30 september. 

Här kan ni dock se originaltäcket, som jag har inspirerats av. Det finns i Nordiska museets samlingar, i filialen Julita gård, i Södermanland. Dit ska vävklassen få åka i mars, och förhoppningsvis kan jag få se det på riktigt!

Tankar om kvinnor

Efter en regnig och magsjuk jul- och nyårsledighet, hoppas jag att det här är den vy som möter oss, när vi kommer upp till skolan på fredag:

Då ska jag fortsätta med trasprojektet som jag påbörjade innan lovet. Jag hann väva nästan en hel längd, men eftersom tanken är att det ska bli två som jag sedan ska sy ihop till ett överkast, känner jag mig lite stressad ändå. Vi har en vecka till på oss, så om jag bara håller mig frisk och kan tillbringa den kommande helgen i vävstolen, borde det gå bra.

Jag kom till och med ihåg att föreviga de första inslagen! Våden är tre gummor bred och sju gummor lång, plus monogram längst upp. Här har jag just gjort nederdelen på de första kjolarna.

De första gummorna klara! Det är verkligen kul att få forma dem till egna små personer, och klä på dem nästan som dockor. Det ska bli spännande att få rulla ut den första längden sen och se det färdiga resultatet!

Nordiska museet har skickat ut ett formulär, där man får skriva eventuell titel på sin väv, men jag har inte kommit på något bra än. Jag skulle vilja att titeln förmedlade min känsla av att de många olika kvinnorna utgör en liten del i ett större textilt skapande, både genom tiderna och i min väv. Det kan lätt låta klyschigt, men jag inspireras verkligen av och har en så stor respekt för de äldre generationernas handaskicklighet och kreativitet. Jag är ju själv bara i början av mitt lärande och skapande, och jag önskar att min mormor och farmor hade funnits kvar för att lära mig, för jag känner att mitt textila arbete så mycket är en hyllning av dem. 

Kvinnor har i alla tider utrustat och smyckat hem och familj, och jag är så stolt över att få vara med och förvalta den kunskapen. I min väv finns också några stycken gubbar, för nog vet jag att även männen har varit kunniga. Jag tänker på Gerhard, min mormors man, och den lilla ryamatta han vävde åt henne. Den är ljust blå och i mitten har han format ett stort rött hjärta med en pil i...

Som sagt, många är de tankar som den här väven väcker, och det är förstås också därför den inspirerar mig och är så rolig att väva!