fredagen den 24:e januari 2014

Julvantar

Efter en termins hetsplugg blev det äntligen jul. Jag var ledig nästan en månad och hade äntligen tid att vila och med det återkom lusten, tiden och orken att sticka. När vi gick på Sätergläntan, hade L börjat på ett par vantar, men fastnat, så det var dem jag tog mig an.


Så här såg muddarna ut från början. Jag blev dock tvungen att repa upp dem och börja från början, då färgbytena gjorde att resåren inte drog ihop sig som den skulle. Mönstret heter Förgätmigej och kommer från en skatt till bok, om gotländsk mönsterstickning. 

Jag hade först tänkt sticka med tre färger i mönstret, men det blev så jobbigt med alla färgbyten och jag ville öva på att sticka med två mönstertrådar samtidigt på vänster hand, så jag förenklade lite.


Av någon anledning gick det troll i vantarna och jag stickade fel och fick repa upp ca 7586 gånger. När jag hade stickat färdigt den första vanten och skulle plocka upp maskor för tummen, märkte jag att den raka tumme jag stickat, inte alls passade till L:s hand. Det låter knäppt, men han har så stora händer att hans tummuskel tog upp alldeles för mycket plats i vanten, som stramade och inte såg klok ut. Det var bara att repa upp hela alltet igen, och improvisera fram en tumkil i stället. 


Det blev mycket bättre! Lämpligt nog blev de klara kvällen innan vinterns första riktiga snöfall, så vi kunde inviga dem redan dagen därpå. Nu är jag SÅ nöjd! Garnet är ett tvåtrådigt ullgarn från Sätergläntan.


Skulle kunna tänka mig ett par till mig själv...








torsdagen den 24:e oktober 2013

En liten nostalgitripp



De dagar då jag har föreläsningar och lektioner i alla fyra ämnen efter varandra, blir ryggsäcken och huvudet tunga att bära... Då längtar jag extra mycket tillbaka till livet på Knippboberget, och tiden på Sätergläntan, eller att få väva och brodera i hjärtat av Djurgården, på HV skola.

Nu står vävstolen i ett hörn här hemma och väntar på att jag ska hitta en lucka i schemat. När en sådan uppenbarar sig, ska jag också kasta mig iväg till Nordiska museet och se utställningen om Ränder, rytm och riktningar, som verkar fin. I jul, banne mig!
                                           

På tal om ränder: här är kuddar som vävklassen vävde på Sätergläntan, av ullgarn vi färgade själva. Kasta gärna ett getöga på blogginlägget som handlar om dem och lite annat. Du hittar det här

tisdagen den 22:e oktober 2013

Pendelmorgon...

Så här kan det se ut om morgnarna, när jag installerar min ambulerande stickningsverkstad på pendeltåget vid halv sjusnåret.


Här är en ylletröja som jag råkade rädda från Myrorna och som behövde lite lagning vid halsringningen. Bra sätt att hålla sig vaken och att utnyttja pendlingstiden när jag inte orkar plugga!                                            

söndagen den 20:e oktober 2013

Bloggrenässans!

Nu var det så länge sedan jag skrev senast, att jag i princip glömt bort hur man ens loggar in på sidan. Efter två år på Sätergläntan och ett år på HV i Stockholm, har jag lämnat den textila skolvärlden och gett mig in i den akademiska. Hantverket följer dock med mig vart jag än går, och min tanke är att få igång bloggen igen, fast i liten skala. Ett kortare inlägg då och då, bara för att det är kul!

Här kommer alltså några bilder på mitt senaste projekt, en "morfarkofta" till en nybliven 1-åring. Garnet är ull- och bomullsblandningen Geilsk, som var både mjukt och fint att sticka med. Mönstret kommer från den lilla boken Babystickning på stickor 3, men fickorna lade jag till själv. Tyckte att de nästan fattades på modellen i boken. Jag har haft koftan som pendeltågsstickning den senaste månaden, och den har hållit mig vaken många tidiga timmar... Saknar den lite nu när jag gett bort den :)






lördagen den 5:e maj 2012

Projektarbetsinlämning

Jag tänkte att jag skulle berätta lite om det projektarbete, som jag ägnat liv och lust åt de senaste veckorna. Projektarbetet är årets sista stora uppgift, där vi under fem veckor gör en rekonstruktion eller ett inspirationsprojekt, utifrån ett gammalt föremål . Arbetet redovisas med den färdiga produkten, samt en skriftlig rapport, där vi redogör för processen och berättar om inspirationskällan, ur ett historiskt perspektiv.

Handdukar i Sätergläntans studiesamling.

Min tanke var att inspireras av den hemgift, som svenska kvinnor i Sverige förväntades föra med sig i sitt nya bo när de gifte sig. Jag ville väva en liten kollektion av linnetextilier och i en och samma varp hitta en kvalitet som lämpar sig för olika saker i hemmet. I Sätergläntans studiesamling frossade jag i handvävda handdukar, för att hitta ett utgångsmaterial.

Närbild på handduk vävd i gåsöga.
En linnehandduk vävd i gåsöga fångade mitt intresse. Jag ville använda mig av en teknik som vi inte fått prova på under året, och hade redan innan projektarbetets början tyckt att just gåsöga var väldigt vackert.

Närbild på provväv.

Jag satte upp en provväv och genom att trampa på olika sätt, fick jag en lång rad variationer av tekniken. Redan då visste jag att jag ville väva huvudsakligen i vitt, och bara låta smala bårder bryta av i en annan färg. Jag provade med olika nyanser av rött, grått och beige och fastnade för en helt oblekt ton, som alltså är linets naturliga färg. Förr i världen, när kvinnorna spann sitt lingarn själv, vävde de ofta i just oblekt och lade sedan ut tygen i snön, för att låta solen bleka det. Det är svårt att färga lin och det var därför ett sätt att låta naturen göra jobbet.

Skisser.
I början av projektet lade jag också en del tid på att skissa på olika produkter. Mina ambitioner var mer omfattande än tiden jag hade till mitt förfogande, och slutligen bestämde jag mig för två sorters handdukar och två varianter av örngott.

Pådragning.

Dags att skrida till verket! Här håller jag på att dra på, alltså föra in varpen i vävstolen, med hjälp av en så kallad pådragningsknekt. De 1058 varptrådarna var strax över tolv meter långa, så det tog sin rundliga tid...

Den riktiga väven!
Provväver en liten bit. Testar bredden på ränderna...


Nerklippt!
Efter ca 50 timmars vävning (ja, jag räknade!) hade jag en rätt maffig tygrulle...

Monteringen av produkterna är en historia för sig. Min vävningslärare Monica visade hur jag skulle sy fållar på handdukarna och hur jag på bästa sätt skulle montera ihop örngotten. Allt utom sidsömmarna sydde jag för hand, och ärligt talat tror jag att jag lade ner nästan lika många timmar på monteringen, som på vävningen. Voj, voj, voj.

Två örngott och två handdukar bland vitsippona.

Nå, fint blev det! Jag har inte hunnit väva hankar att hänga handdukarna i och band att knyta örngotten med, men det ska jag försöka göra innan vårutställningen, sista helgen i maj. I torsdags hade vi inlämning av alla projektarbeten och det var roligt att se vad alla kämpat så hårt med! På Sätergläntans facebooksida finns bilder på några av arbetena. 

Ludwigs mask.
'
De missade dock att ta en bild på Ludwigs mask. Så här fin blev den! Den är täljd i al, med inspiration hämtad främst från olika asiatiska kulturer. Jag tycker att den blev himla häftig, men kanske inget att hänga upp i sovrummet... :)


lördagen den 31:e mars 2012

Ull, korsstygn och indigo

Det är sannerligen dags för en uppdatering här! Senast jag skrev, var det februari och jag hade just haft praktik på Nordiska museet. Nu är det snart april och projektarbetet är i full gång. Innan jag berättar mer om det, tänkte jag dock visa vad jag har gjort sedan jag kom tillbaka från Stockholm.

Munkabältesväven blev klar. Här beundrar vi våra vävar, med min i högra hörnet. Jag har inte tagit någon jättebra bild av bara den än, men meningen är att den ska monteras till en kasse, så när det är klart, kan jag återkomma...

Tillsammans med vår vävningslärare Monica ägnade vi en heldag åt märkning och broderier. Hon hade med sig en hel massa fina handdukar och annat som hon själv samlat på sig, och visade oss olika exempel på hur man har märkt sina textilier genom tiderna...

Monogram i rött har nog varit det vanligaste. Här har bokstäverna dock bleknat till rosa.

Ett alternativ var att använda speciellt märkbläck, som på det här tyget från 1866.

Meningen var att vi själva skulle få prova på att märka med korsstygn, men dagen räckte inte riktigt till. Jag hann bara några stygn, men mer behövdes inte för att jag skulle förstå, att även korsstygnsbroderier är en hel liten vetenskap! Det går väl an om baksidan inte syns, men ska man brodera på t.ex. en handduk, måste man försöka få avigsidan slät och alla stygnen lodräta. Att min lärare Monica har broderat ett och annat i sina dagar, märktes genast. Hon har måste ha tränat upp en speciell "korsstygnsblick", så att hon ser i vilken ordning hon ska göra stygnen för att undvika långa hopp på baksidan. Det är lite svårt att förklara i text, men jag ska då aldrig mer tänka på korsstygn som ett "simpelt" handarbete! 


Om jag hinner ska jag försöka göra klart den där provlappen, medan jag har tillgång till Monica och hennes superkrafter. Såhär fint är mitt blivande monogram :)

Samma vecka som märkningen, hade vi också två dagar med skinnsömnad! Jag var så avis på väveleverna förra året, och blev himla glad när lärarna hade planerat in samma sak på schemat i år. Liksom med märkningen, blev det förstås bara tid för att prova de mest grundläggande teknikerna. Rent konkret innebar det att vi fick varsin liten bit skinn, som vi skar i bitar och sedan sydde ihop så att det inte syntes att vi hade gjort något med det från början :)

Plagg av skinn och päls hörde förr till dalkullornas och -masarnas vintergarderob. Kjolar, rockar och jackor syddes med ullen inåt och värmde gott i kylan. Vår gästlärare visade olika sömnadssätt, som man tillämpar för att få en stadig men diskret söm.

Här är framsidan av min provbit; sinnebilden av fluffighet! 

Vem skulle kunna tro att den ser ut så här på baksidan?!


Att sy i skinn visade sig vara roligt men inte så enkelt, särskilt inte när flera bitar ska sammanfogas och nålen måste igenom tjocka lager. Vi fick använda oss av en särskild slags nål, som skar sig igenom skinnet, vilket fick till följd att jag skar mig lite varstans (se blodfläckarna...). 

I ett infall av tidsoptimism, delade jag ett skinn med två andra i klassen för att sy en baksida till en rosengångsväv jag gjorde tidigare i våras. Vävens botten är av vitt ullgarn och mönsterinlagen i mörkgrått lin, som jag spann i höstas. Det kommer bli en himla fin kudde, den dag jag har tid att sy den...

Som om min att göralista inte vore tillräckligt lång, har jag också framför mig att fålla fyra handdukar som jag nyligen klippte ner ur vävstolen. 

Uppgiften var att väva rutigt med indigofärgat lingarn, och sedan fick vi själva välja design och färgnyans. Att färga lin är svårt och mitt garn blev skört och lite tufsigt av alla doppningar, så jag hade rätt mycket problem med brustna trådar i varpen. Men resultatet blev fint, och kommer bli än bättre när jag har tvättat och manglat. Men först måste jag som sagt fålla.... För hand....

Som lite kuriosa kan jag bjuda på en bild med en massa damm på. Lintussarna flyger hej vilt när man väver; här är en del av linmolnet som samlades under och i min vävstol.

Jag hade tänkt berätta om projektarbetet som är i full gång, men det får bli i nästa inlägg! Hej hopp!

onsdagen den 29:e februari 2012

Praktikvecka på Nordiska museet


Förra veckan var det dags för ettornas årliga praktik, då vi under en veckas tid besöker en arbetsplats eller en slöjdare som vi anser är relevanta för vår utbildning. Jag hade haft turen att få tag i Nordiska museets textilindentent och fick följa henne under några intensiva dagar.

Lite proffsig kände jag mig allt :)

Att vara textilintendent innebär, som jag har förstått det, att man är sakkunnig i frågor som rör textilier på sin arbetsplats, i det här fallet museet. Min handledare Anna-Karin ansvarar till exempel för hanteringen av textila nyförvärv till museet, alltså när en privatperson eller liknande vill skänka något till samlingarna. Då ser hon över liknande föremål som redan finns i magasinen, för att avgöra om de behöver fler, eller om gåvan rent av är ensam i sitt slag. 

Det är också vanligt att andra museer hör av sig och vill låna saker ur samlingarna. Textilintendenten ska då, i samråd med konservatorer och magasinspersonal, ta ställning till om föremålet i fråga är i tillräckligt bra skick för att lånas ut, hur mycket resurser det skulle ta att göra i ordning och skicka iväg det, och så vidare. Nordiska för, liksom många andra museer, en ständig kamp mot skadedjur, och alla föremål måste därför frysas innan det kan lämna eller komma in i museet. Mycket jobb, kan tyckas, men så har Nordiska också en samling bestående av tiotusentals föremål, som ska bevaras till eftervärlden. 

Besökare 007 med rätt att - ja vaddå egentligen?

Eftersom praktiken var så få dagar, fanns det inte möjlighet för mig att uträtta något egentligt arbete. I stället följde jag Anna-Karin tätt i spåren, och fick se hur en arbetsvecka kan se ut för henne. Vi sprang på möten, rotade i magasin och hastade hit och dit i de långa korridorerna. Efter första dagen var jag så snurrig av alla nya människor, och genvägar hit och dit, att jag fick ställa in den fikastund jag planerat med en kompis och åka direkt hem! Men så kom jag också från ensligheten på Knippboberget, till storstadspulsen i Stockholm...

Innan jag kom bakom kulisserna på museet, hade jag svårt att föreställa mig omfattningen av samlingarna. Det har jag fortfarande, men nu har jag i alla fall fått ett hum om hur ofantligt mycket de innehåller. Det man kanske inte tänker på, är att museet ska bevara även sådant, som man kanske själv helst skulle låta falla i glömska. Jag fick till exempel vara med och sortera in sladdriga 90-talströjor i trikå och halvsunkiga mjukisbyxor i stil med de jag själv skrotar runt i hemma. Allt ska dokumenteras och sparas för kommande generationer... Enjoy, säger jag bara :) 


Tyvärr får jag inte publicera några av de bilder jag tog inifrån museet, eftersom sådant regleras av strikta bestämmelser. Det hade annars varit roligt att få visa foton på de vackra föremål jag fick se i magasinen. Jag och Anna-Karin tittade bland annat på doppåsar, som användes att lägga de lindade barnen i när de skulle döpas. Hälsinglands museum ville låna ett antal till en sommarutställning, och jag och Anna-Karin gjorde en första bedömning av skicket, som tyvärr inte var så bra på flera av dem. Sidentyger har den tråkiga förmågan att "äta upp" sig själva, och helt enkelt upplösas i intet när de åldras. För att själv få ta en titt på dem, och mycket annat fint, kan man besöka Digitalt museum och se bilder från olika museisamlingar. Här är till exempel en påse från 1800-talets Dalarna, utsmyckad med sidenband, knypplad silverspets och annat fint. Klicka på bilden, så kan du läsa mer :)

Eftersom Anna-Karin visste att jag är intresserad av stickning, fick jag ägna en hel eftermiddag åt att ta mått och räkna maskor på en stickad silkeströja från 1600-talet. Mumma! Tröjan är ovanligt välbevarad, men förstås skör, så nu ville man göra en ordentligt uppmätning av den, för att sedan låta den vara ifred för nyfikna forskare och andra som vill pilla på den. Tur för mig!

På eftermiddagarna tog jag Djurgårsfärjan från Skansen till Slussen. Mycket trevligare än bussen!

Det bästa med hela veckan var dock att bo hos min syster och hennes lilla dotter Nancy, och äntligen få tillbringa lite tid med dem, och även hinna träffa resten av familjen <3