Projektarbetsinlämning

Jag tänkte att jag skulle berätta lite om det projektarbete, som jag ägnat liv och lust åt de senaste veckorna. Projektarbetet är årets sista stora uppgift, där vi under fem veckor gör en rekonstruktion eller ett inspirationsprojekt, utifrån ett gammalt föremål . Arbetet redovisas med den färdiga produkten, samt en skriftlig rapport, där vi redogör för processen och berättar om inspirationskällan, ur ett historiskt perspektiv.

Handdukar i Sätergläntans studiesamling.

Min tanke var att inspireras av den hemgift, som svenska kvinnor i Sverige förväntades föra med sig i sitt nya bo när de gifte sig. Jag ville väva en liten kollektion av linnetextilier och i en och samma varp hitta en kvalitet som lämpar sig för olika saker i hemmet. I Sätergläntans studiesamling frossade jag i handvävda handdukar, för att hitta ett utgångsmaterial.

Närbild på handduk vävd i gåsöga.

En linnehandduk vävd i gåsöga fångade mitt intresse. Jag ville använda mig av en teknik som vi inte fått prova på under året, och hade redan innan projektarbetets början tyckt att just gåsöga var väldigt vackert.

Närbild på provväv.

Jag satte upp en provväv och genom att trampa på olika sätt, fick jag en lång rad variationer av tekniken. Redan då visste jag att jag ville väva huvudsakligen i vitt, och bara låta smala bårder bryta av i en annan färg. Jag provade med olika nyanser av rött, grått och beige och fastnade för en helt oblekt ton, som alltså är linets naturliga färg. Förr i världen, när kvinnorna spann sitt lingarn själv, vävde de ofta i just oblekt och lade sedan ut tygen i snön, för att låta solen bleka det. Det är svårt att färga lin och det var därför ett sätt att låta naturen göra jobbet.

Skisser.

I början av projektet lade jag också en del tid på att skissa på olika produkter. Mina ambitioner var mer omfattande än tiden jag hade till mitt förfogande, och slutligen bestämde jag mig för två sorters handdukar och två varianter av örngott.

Pådragning.

Dags att skrida till verket! Här håller jag på att dra på, alltså föra in varpen i vävstolen, med hjälp av en så kallad pådragningsknekt. De 1058 varptrådarna var strax över tolv meter långa, så det tog sin rundliga tid...

Den riktiga väven!

Provväver en liten bit. Testar bredden på ränderna...

Nerklippt!

Efter ca 50 timmars vävning (ja, jag räknade!) hade jag en rätt maffig tygrulle...

Monteringen av produkterna är en historia för sig. Min vävningslärare Monica visade hur jag skulle sy fållar på handdukarna och hur jag på bästa sätt skulle montera ihop örngotten. Allt utom sidsömmarna sydde jag för hand, och ärligt talat tror jag att jag lade ner nästan lika många timmar på monteringen, som på vävningen. Voj, voj, voj.

Två örngott och två handdukar bland vitsippona.

Nå, fint blev det! Jag har inte hunnit väva hankar att hänga handdukarna i och band att knyta örngotten med, men det ska jag försöka göra innan vårutställningen, sista helgen i maj. I torsdags hade vi inlämning av alla projektarbeten och det var roligt att se vad alla kämpat så hårt med! På Sätergläntans facebooksida finns bilder på några av arbetena. 

Ludwigs mask.

'

De missade dock att ta en bild på Ludwigs mask. Så här fin blev den! Den är täljd i al, med inspiration hämtad främst från olika asiatiska kulturer. Jag tycker att den blev himla häftig, men kanske inget att hänga upp i sovrummet... :)

Ull, korsstygn och indigo

Det är sannerligen dags för en uppdatering här! Senast jag skrev, var det februari och jag hade just haft praktik på Nordiska museet. Nu är det snart april och projektarbetet är i full gång. Innan jag berättar mer om det, tänkte jag dock visa vad jag har gjort sedan jag kom tillbaka från Stockholm.

Munkabältesväven blev klar. Här beundrar vi våra vävar, med min i högra hörnet. Jag har inte tagit någon jättebra bild av bara den än, men meningen är att den ska monteras till en kasse, så när det är klart, kan jag återkomma...

Tillsammans med vår vävningslärare Monica ägnade vi en heldag åt märkning och broderier. Hon hade med sig en hel massa fina handdukar och annat som hon själv samlat på sig, och visade oss olika exempel på hur man har märkt sina textilier genom tiderna...

Monogram i rött har nog varit det vanligaste. Här har bokstäverna dock bleknat till rosa.

Ett alternativ var att använda speciellt märkbläck, som på det här tyget från 1866.

Meningen var att vi själva skulle få prova på att märka med korsstygn, men dagen räckte inte riktigt till. Jag hann bara några stygn, men mer behövdes inte för att jag skulle förstå, att även korsstygnsbroderier är en hel liten vetenskap! Det går väl an om baksidan inte syns, men ska man brodera på t.ex. en handduk, måste man försöka få avigsidan slät och alla stygnen lodräta. Att min lärare Monica har broderat ett och annat i sina dagar, märktes genast. Hon har måste ha tränat upp en speciell "korsstygnsblick", så att hon ser i vilken ordning hon ska göra stygnen för att undvika långa hopp på baksidan. Det är lite svårt att förklara i text, men jag ska då aldrig mer tänka på korsstygn som ett "simpelt" handarbete! 

Om jag hinner ska jag försöka göra klart den där provlappen, medan jag har tillgång till Monica och hennes superkrafter. Såhär fint är mitt blivande monogram :)

Samma vecka som märkningen, hade vi också två dagar med skinnsömnad! Jag var så avis på väveleverna förra året, och blev himla glad när lärarna hade planerat in samma sak på schemat i år. Liksom med märkningen, blev det förstås bara tid för att prova de mest grundläggande teknikerna. Rent konkret innebar det att vi fick varsin liten bit skinn, som vi skar i bitar och sedan sydde ihop så att det inte syntes att vi hade gjort något med det från början :)

Plagg av skinn och päls hörde förr till dalkullornas och -masarnas vintergarderob. Kjolar, rockar och jackor syddes med ullen inåt och värmde gott i kylan. Vår gästlärare visade olika sömnadssätt, som man tillämpar för att få en stadig men diskret söm.

Här är framsidan av min provbit; sinnebilden av fluffighet! 

Vem skulle kunna tro att den ser ut så här på baksidan?!

Att sy i skinn visade sig vara roligt men inte så enkelt, särskilt inte när flera bitar ska sammanfogas och nålen måste igenom tjocka lager. Vi fick använda oss av en särskild slags nål, som skar sig igenom skinnet, vilket fick till följd att jag skar mig lite varstans (se blodfläckarna...). 

I ett infall av tidsoptimism, delade jag ett skinn med två andra i klassen för att sy en baksida till en rosengångsväv jag gjorde tidigare i våras. Vävens botten är av vitt ullgarn och mönsterinlagen i mörkgrått lin, som jag spann i höstas. Det kommer bli en himla fin kudde, den dag jag har tid att sy den...

Som om min att göralista inte vore tillräckligt lång, har jag också framför mig att fålla fyra handdukar som jag nyligen klippte ner ur vävstolen. 

Uppgiften var att väva rutigt med indigofärgat lingarn, och sedan fick vi själva välja design och färgnyans. Att färga lin är svårt och mitt garn blev skört och lite tufsigt av alla doppningar, så jag hade rätt mycket problem med brustna trådar i varpen. Men resultatet blev fint, och kommer bli än bättre när jag har tvättat och manglat. Men först måste jag som sagt fålla.... För hand....

Som lite kuriosa kan jag bjuda på en bild med en massa damm på. Lintussarna flyger hej vilt när man väver; här är en del av linmolnet som samlades under och i min vävstol.

Jag hade tänkt berätta om projektarbetet som är i full gång, men det får bli i nästa inlägg! Hej hopp!

Praktikvecka på Nordiska museet

Förra veckan var det dags för ettornas årliga praktik, då vi under en veckas tid besöker en arbetsplats eller en slöjdare som vi anser är relevanta för vår utbildning. Jag hade haft turen att få tag i Nordiska museets textilindentent och fick följa henne under några intensiva dagar.

Lite proffsig kände jag mig allt :)

Att vara textilintendent innebär, som jag har förstått det, att man är sakkunnig i frågor som rör textilier på sin arbetsplats, i det här fallet museet. Min handledare Anna-Karin ansvarar till exempel för hanteringen av textila nyförvärv till museet, alltså när en privatperson eller liknande vill skänka något till samlingarna. Då ser hon över liknande föremål som redan finns i magasinen, för att avgöra om de behöver fler, eller om gåvan rent av är ensam i sitt slag. 

Det är också vanligt att andra museer hör av sig och vill låna saker ur samlingarna. Textilintendenten ska då, i samråd med konservatorer och magasinspersonal, ta ställning till om föremålet i fråga är i tillräckligt bra skick för att lånas ut, hur mycket resurser det skulle ta att göra i ordning och skicka iväg det, och så vidare. Nordiska för, liksom många andra museer, en ständig kamp mot skadedjur, och alla föremål måste därför frysas innan det kan lämna eller komma in i museet. Mycket jobb, kan tyckas, men så har Nordiska också en samling bestående av tiotusentals föremål, som ska bevaras till eftervärlden. 

Besökare 007 med rätt att - ja vaddå egentligen?

Eftersom praktiken var så få dagar, fanns det inte möjlighet för mig att uträtta något egentligt arbete. I stället följde jag Anna-Karin tätt i spåren, och fick se hur en arbetsvecka kan se ut för henne. Vi sprang på möten, rotade i magasin och hastade hit och dit i de långa korridorerna. Efter första dagen var jag så snurrig av alla nya människor, och genvägar hit och dit, att jag fick ställa in den fikastund jag planerat med en kompis och åka direkt hem! Men så kom jag också från ensligheten på Knippboberget, till storstadspulsen i Stockholm...

Innan jag kom bakom kulisserna på museet, hade jag svårt att föreställa mig omfattningen av samlingarna. Det har jag fortfarande, men nu har jag i alla fall fått ett hum om hur ofantligt mycket de innehåller. Det man kanske inte tänker på, är att museet ska bevara även sådant, som man kanske själv helst skulle låta falla i glömska. Jag fick till exempel vara med och sortera in sladdriga 90-talströjor i trikå och halvsunkiga mjukisbyxor i stil med de jag själv skrotar runt i hemma. Allt ska dokumenteras och sparas för kommande generationer... Enjoy, säger jag bara :) 

Tyvärr får jag inte publicera några av de bilder jag tog inifrån museet, eftersom sådant regleras av strikta bestämmelser. Det hade annars varit roligt att få visa foton på de vackra föremål jag fick se i magasinen. Jag och Anna-Karin tittade bland annat på doppåsar, som användes att lägga de lindade barnen i när de skulle döpas. Hälsinglands museum ville låna ett antal till en sommarutställning, och jag och Anna-Karin gjorde en första bedömning av skicket, som tyvärr inte var så bra på flera av dem. Sidentyger har den tråkiga förmågan att "äta upp" sig själva, och helt enkelt upplösas i intet när de åldras. För att själv få ta en titt på dem, och mycket annat fint, kan man besöka Digitalt museum och se bilder från olika museisamlingar. Här är till exempel en påse från 1800-talets Dalarna, utsmyckad med sidenband, knypplad silverspets och annat fint. Klicka på bilden, så kan du läsa mer :)

Eftersom Anna-Karin visste att jag är intresserad av stickning, fick jag ägna en hel eftermiddag åt att ta mått och räkna maskor på en stickad silkeströja från 1600-talet. Mumma! Tröjan är ovanligt välbevarad, men förstås skör, så nu ville man göra en ordentligt uppmätning av den, för att sedan låta den vara ifred för nyfikna forskare och andra som vill pilla på den. Tur för mig!

På eftermiddagarna tog jag Djurgårsfärjan från Skansen till Slussen. Mycket trevligare än bussen!

Det bästa med hela veckan var dock att bo hos min syster och hennes lilla dotter Nancy, och äntligen få tillbringa lite tid med dem, och även hinna träffa resten av familjen <3

Solsken och munkabälte

Men vad skådar mitt norra öga?! Förra veckan gjorde solen sin efterlängtade entré, efter en lång vinters bortavaro.

Utsikten bakom mig när jag sitter i vävstolen. Mitt och Ludwigs rum är längst till vänster, alldeles upplyst av sol!

                 

(bild från digitaltmuseum.se)

Den här veckan har vi börjat väva munkabälte.Det är en teknik som skapar olika typer av kvadratiska, rutiga eller på annat sätt ganska strikta mönster, som på den här vepan. På grund av en så kallad "tidsbesparing" i schemat, hade vi färg- och formlektionen före teorigenomgången, vilket enligt min mening var fullkomligt idiotiskt. Det säger ju sig självt, hur det går när man ska skapa mönster i en teknik som man inte vet hur man väver.

Eftersom jag tyckte att de exempel vi fått se av tekniken, var rätt tråkiga och strikta, ville jag försöka hitta på något lite mindre symmetriskt och förutsägbart. Det här är en av sjuhundratusen varianter jag gjorde förra veckan, innan jag slutligen förstod hur tekniken är uppbyggd och vilka begränsningar man har att röra sig med. Det här mönstret funkar till exempel inte...

Så här blev min slutgiltiga design. Snacka om strikt och symmetriskt... Men det skiter jag "högaktningsvärt" i :) Meningen är att vi ska väva tyg till en kasse, och jag tänker mig att min ska tona från mörkgrått till ljusgrått, med olika turkosa nyanser i små partier. 

Titta vad mina nya garner matchade den fina tröjan som jag ärvt av moster Birgit! 

Jag började provväva idag, med de ljusaste av de grå och turkosa nyanserna. Det blir...kvadratiskt... Men förhoppningsvis bra när det är klart.

Bandvävning

Förra veckan hade vi bandvävning med Ralf, som kan allt och lite till om textilier. Han hade med sig en hel banankartong med band från olika delar av Dalarna. Gottis!

Banden användes som kantningar på till exempel kjollinningar, ärmslut och liknande. Eller som tjusiga hängslen, som på bilden. Olika socknar hade olika uttryck och sätt att väva:

Band från Leksand.

Det här är från Åhls socken, alltså här där vi är :)

Folklig swastika...

Hur väver man då? Ja, innan man börjar, måste man varpa och skeda, precis som i en vanlig väv. Att varpa betyder alltså förenklat att man lindar upp och sträcker ut alla trådar man ska ha. Vanligtvis finns det speciella varpor för ändamålet (de ser ut såhär), men Ralf visade oss hur man istället använder sig av ryggarna på fem stycken stolar. På bilden har jag börjat fördela varpen i den såkallade bandgrinden, som alltså fungerar som en pytteliten vävstol.

Igång! Det kan ju nämnas att vi fick börja med att väva helt enfärgade band, för att förstå tekniken, men de var inte alls lika dekorativa att fota... Bandgrinden, en platt pinne att linda garnet runt och gärna en slags stoppanordning, som fäster bandet nära kroppen, är allt man behöver för att väva banden. Genom att höja eller sänka bandgrinden, lyfter man de olika trådarna och bildar på så sätt skälet, alltså mellanrummet mellan trådarna där man för in stickan med garnet. Visst är det fascinerande att en så simpel teknik kan skapa så vackra mönster?

När man är varm i kläderna kan man förstås rita egna mönster, men som tur var fick vi färdiga diagram att följa. Det här är ett typiskt åhlband, med de utmärkande små prickarna. Nog gäller det att hålla tungan rätt i mun, men när man väl får in snitsen är det fantastiskt roligt!

Varpen fäster man i närmaste krok, handtag eller fönster.

Vi fick också "pricka av" mönster ur Ralfs stora samling. Ganska pilligt, men roligt att ha! Mönstren är ofta väldigt logiska och regelbundna, så när man väl har förstått grundprincipen, är det inte så svårt.

Jag hade turen att fylla år precis under bandvävningsveckan. Trevligt att sitta och mysa med en massa fina mönster hela dagen! Dessutom gav jag mig själv ett eget bandvävningskit i present :)

Jag har också dömt hunden efter håren och införskaffat en bok bara för att titeln var så charmig: Praktisk vävbok tillägnad den idoga svenska kvinnan. Den är tryckt 1913, men utkom för första gången 1896. I förordet till första upplagan, står det:

"För de bedrövade och lidande blir vävstolen snart en god vän, som hjälper igenom svåra tider, då mänskligt deltagande kan göra så litet för att hjälpa den lidande. (...) Professor Kjellberg, överläkare vid hospitalet för sinnessjuka i Uppsala, ansåg vävarbetet så hälsosamt, att han uttalade sin åsikt, att 'om människorna vävde mera, skulle hospitalen ej bli så befolkade'. (...) Idioter, som med svårighet lära sig något annat, finna stort nöje i vävnad, som mycket intresserat dem."

Nu identifierar jag mig ju varken som sinnessjuk eller idiot, men jag kan ju hålla med om att vävningen för det mesta både är roligt och inspirerande!

Rosor på gång...

Nästa vävprojekt är egentligen inget projekt, utan ett prov. Då vi lade ner så mycket tid och energi på våra vävar till utställningen på Nordiska museet, ville våra lärare att det efterföljande arbetet skulle vara av något mindre mastodontkaraktär. Thank God för det, säger jag bara. Eftersom solen inte når över skogen här under vinterhalvåret, är det som om man aldrig riktigt vaknar, och jobbar man i frenesi till tio på kvällarna, blir man lite schleten...

Nu väver vi således ett prov på rosengång. Det är en fröjd! Tidigare hade jag trott att rosengång alltid såg ut som små ögon. men nu har jag lärt mig att det finns oändligt många variationer. Hittills har jag förstås bara testat en bråkdel.

Provet är vävt med linvarp och ullinslag, som jag växtfärgade i höstas. Kanske kan jag sy något litet av det sen, en väska eller så. Förr användes rosengångsmönstren ofta till täcken, förlåter och olika typer av fällar. Vilken dröm att väva ett helt täcke och fästa ett lockigt fårskinn på baksidan! Nästan äckligt så fint.

Nästa vecka ska vi, vid sidan om rosengången, lära oss att väva band. Gamle Ralf, folkmusiker, fäbodskunskapslärare och "traditionsbärare", kommer till skolan och delar med sig av sina kunskaper. Det ska bli jättespännande. Man kan väva band på många olika sätt, och jag kan knappt vänta på att få lära mig!

Veckan därpå är det dags för nästa teknik: munkabälte. Vi hade färg- och formlektion inför det redan i onsdags. Meningen är att vi ska väva tyg till en kasse. Munkabältets kantighet inspirerar mig inte alls som rosengången (förvånad, någon??..), men det kan väl bli bra, det med.

Soluppgång bakom skogen. Nu borde det inte vara många veckor kvar, tills solen når över trädtopparna...