Dags för valkning av vanten Gudrun. Som jag skrev tidigare, fick jag inte till masktätheten riktigt, och vantarna blev alldeles för stora både på bredden och höjden. Men det är ju inget som lite valkning inte kan rå på! (Viktigt att tillägga att detta gäller när plagget är stickat i 100% ull, som inte är superwashbehandlad) Jag råkar ha ett gammalt valkbräde, som jag hittade i ett uthus på vår släktgård på Gotland en sommar. En tvättbräda eller något annat knaggligt går förstås lika bra, men annars funkar det fint att gnugga loss direkt på diskbänken (en julafton hetsvalkade jag ett par sockar i badkaret samtidigt som jag badade - det gick bra det med...).
Jag använder vanlig såpa och varmt vatten. Vattnet kan vara varmare än fingervarmt, men fortfarande skönt att ha händerna i. Jag blötte vanten, hade på rikligt med såpa och rullade först fram och tillbaka på längden...
... och så på bredden. När vanten känns kall är det bara att doppa ner den i vattnet igen.
Den mesta valkningen gjorde jag med vanten ut och in. Det är bara bra att flotteringarna på insidan luggas ihop till en tät yta. Det är alltid en liten stund i början när plagget bara växer och det känns som att en gör helt fel, men så plötsligt börjar det hända grejer. Fördelen med att valka just vantar - och i sin egen storlek - är förstås att det går att prova nu och då, och dessutom funkar det bra att gnugga med vanten på handen.
Före och efter. Eftersom vantarna var rätt mycket för stora, fick jag valka dem ganska hårt, och därmed försvann mönstrets konturer och maskornas form lite, men jag tycker inte att det gör något. Nu är vantarna både mjukare och tätare, och därmed också varmare. Helhetsbild kommer när de torkat!
2 kommentarer:
Så häftigt att se! Inspirerande.
PS För övrigt flax att öht ha en släktgård, och dessutom på Gotland. #avundsjuk
Haha åh, ja det en stor lycka som jag är väldigt tacksam över!
Roligt att du blev inspirerad av valkningen, jag blir själv alltid lika fascinerad av ullens egenskaper!
Skicka en kommentar