Praktikvecka på Nordiska museet

Förra veckan var det dags för ettornas årliga praktik, då vi under en veckas tid besöker en arbetsplats eller en slöjdare som vi anser är relevanta för vår utbildning. Jag hade haft turen att få tag i Nordiska museets textilindentent och fick följa henne under några intensiva dagar.

Lite proffsig kände jag mig allt :)

Att vara textilintendent innebär, som jag har förstått det, att man är sakkunnig i frågor som rör textilier på sin arbetsplats, i det här fallet museet. Min handledare Anna-Karin ansvarar till exempel för hanteringen av textila nyförvärv till museet, alltså när en privatperson eller liknande vill skänka något till samlingarna. Då ser hon över liknande föremål som redan finns i magasinen, för att avgöra om de behöver fler, eller om gåvan rent av är ensam i sitt slag. 

Det är också vanligt att andra museer hör av sig och vill låna saker ur samlingarna. Textilintendenten ska då, i samråd med konservatorer och magasinspersonal, ta ställning till om föremålet i fråga är i tillräckligt bra skick för att lånas ut, hur mycket resurser det skulle ta att göra i ordning och skicka iväg det, och så vidare. Nordiska för, liksom många andra museer, en ständig kamp mot skadedjur, och alla föremål måste därför frysas innan det kan lämna eller komma in i museet. Mycket jobb, kan tyckas, men så har Nordiska också en samling bestående av tiotusentals föremål, som ska bevaras till eftervärlden. 

Besökare 007 med rätt att - ja vaddå egentligen?

Eftersom praktiken var så få dagar, fanns det inte möjlighet för mig att uträtta något egentligt arbete. I stället följde jag Anna-Karin tätt i spåren, och fick se hur en arbetsvecka kan se ut för henne. Vi sprang på möten, rotade i magasin och hastade hit och dit i de långa korridorerna. Efter första dagen var jag så snurrig av alla nya människor, och genvägar hit och dit, att jag fick ställa in den fikastund jag planerat med en kompis och åka direkt hem! Men så kom jag också från ensligheten på Knippboberget, till storstadspulsen i Stockholm...

Innan jag kom bakom kulisserna på museet, hade jag svårt att föreställa mig omfattningen av samlingarna. Det har jag fortfarande, men nu har jag i alla fall fått ett hum om hur ofantligt mycket de innehåller. Det man kanske inte tänker på, är att museet ska bevara även sådant, som man kanske själv helst skulle låta falla i glömska. Jag fick till exempel vara med och sortera in sladdriga 90-talströjor i trikå och halvsunkiga mjukisbyxor i stil med de jag själv skrotar runt i hemma. Allt ska dokumenteras och sparas för kommande generationer... Enjoy, säger jag bara :) 

Tyvärr får jag inte publicera några av de bilder jag tog inifrån museet, eftersom sådant regleras av strikta bestämmelser. Det hade annars varit roligt att få visa foton på de vackra föremål jag fick se i magasinen. Jag och Anna-Karin tittade bland annat på doppåsar, som användes att lägga de lindade barnen i när de skulle döpas. Hälsinglands museum ville låna ett antal till en sommarutställning, och jag och Anna-Karin gjorde en första bedömning av skicket, som tyvärr inte var så bra på flera av dem. Sidentyger har den tråkiga förmågan att "äta upp" sig själva, och helt enkelt upplösas i intet när de åldras. För att själv få ta en titt på dem, och mycket annat fint, kan man besöka Digitalt museum och se bilder från olika museisamlingar. Här är till exempel en påse från 1800-talets Dalarna, utsmyckad med sidenband, knypplad silverspets och annat fint. Klicka på bilden, så kan du läsa mer :)

Eftersom Anna-Karin visste att jag är intresserad av stickning, fick jag ägna en hel eftermiddag åt att ta mått och räkna maskor på en stickad silkeströja från 1600-talet. Mumma! Tröjan är ovanligt välbevarad, men förstås skör, så nu ville man göra en ordentligt uppmätning av den, för att sedan låta den vara ifred för nyfikna forskare och andra som vill pilla på den. Tur för mig!

På eftermiddagarna tog jag Djurgårsfärjan från Skansen till Slussen. Mycket trevligare än bussen!

Det bästa med hela veckan var dock att bo hos min syster och hennes lilla dotter Nancy, och äntligen få tillbringa lite tid med dem, och även hinna träffa resten av familjen <3

Solsken och munkabälte

Men vad skådar mitt norra öga?! Förra veckan gjorde solen sin efterlängtade entré, efter en lång vinters bortavaro.

Utsikten bakom mig när jag sitter i vävstolen. Mitt och Ludwigs rum är längst till vänster, alldeles upplyst av sol!

                 

(bild från digitaltmuseum.se)

Den här veckan har vi börjat väva munkabälte.Det är en teknik som skapar olika typer av kvadratiska, rutiga eller på annat sätt ganska strikta mönster, som på den här vepan. På grund av en så kallad "tidsbesparing" i schemat, hade vi färg- och formlektionen före teorigenomgången, vilket enligt min mening var fullkomligt idiotiskt. Det säger ju sig självt, hur det går när man ska skapa mönster i en teknik som man inte vet hur man väver.

Eftersom jag tyckte att de exempel vi fått se av tekniken, var rätt tråkiga och strikta, ville jag försöka hitta på något lite mindre symmetriskt och förutsägbart. Det här är en av sjuhundratusen varianter jag gjorde förra veckan, innan jag slutligen förstod hur tekniken är uppbyggd och vilka begränsningar man har att röra sig med. Det här mönstret funkar till exempel inte...

Så här blev min slutgiltiga design. Snacka om strikt och symmetriskt... Men det skiter jag "högaktningsvärt" i :) Meningen är att vi ska väva tyg till en kasse, och jag tänker mig att min ska tona från mörkgrått till ljusgrått, med olika turkosa nyanser i små partier. 

Titta vad mina nya garner matchade den fina tröjan som jag ärvt av moster Birgit! 

Jag började provväva idag, med de ljusaste av de grå och turkosa nyanserna. Det blir...kvadratiskt... Men förhoppningsvis bra när det är klart.

Bandvävning

Förra veckan hade vi bandvävning med Ralf, som kan allt och lite till om textilier. Han hade med sig en hel banankartong med band från olika delar av Dalarna. Gottis!

Banden användes som kantningar på till exempel kjollinningar, ärmslut och liknande. Eller som tjusiga hängslen, som på bilden. Olika socknar hade olika uttryck och sätt att väva:

Band från Leksand.

Det här är från Åhls socken, alltså här där vi är :)

Folklig swastika...

Hur väver man då? Ja, innan man börjar, måste man varpa och skeda, precis som i en vanlig väv. Att varpa betyder alltså förenklat att man lindar upp och sträcker ut alla trådar man ska ha. Vanligtvis finns det speciella varpor för ändamålet (de ser ut såhär), men Ralf visade oss hur man istället använder sig av ryggarna på fem stycken stolar. På bilden har jag börjat fördela varpen i den såkallade bandgrinden, som alltså fungerar som en pytteliten vävstol.

Igång! Det kan ju nämnas att vi fick börja med att väva helt enfärgade band, för att förstå tekniken, men de var inte alls lika dekorativa att fota... Bandgrinden, en platt pinne att linda garnet runt och gärna en slags stoppanordning, som fäster bandet nära kroppen, är allt man behöver för att väva banden. Genom att höja eller sänka bandgrinden, lyfter man de olika trådarna och bildar på så sätt skälet, alltså mellanrummet mellan trådarna där man för in stickan med garnet. Visst är det fascinerande att en så simpel teknik kan skapa så vackra mönster?

När man är varm i kläderna kan man förstås rita egna mönster, men som tur var fick vi färdiga diagram att följa. Det här är ett typiskt åhlband, med de utmärkande små prickarna. Nog gäller det att hålla tungan rätt i mun, men när man väl får in snitsen är det fantastiskt roligt!

Varpen fäster man i närmaste krok, handtag eller fönster.

Vi fick också "pricka av" mönster ur Ralfs stora samling. Ganska pilligt, men roligt att ha! Mönstren är ofta väldigt logiska och regelbundna, så när man väl har förstått grundprincipen, är det inte så svårt.

Jag hade turen att fylla år precis under bandvävningsveckan. Trevligt att sitta och mysa med en massa fina mönster hela dagen! Dessutom gav jag mig själv ett eget bandvävningskit i present :)

Jag har också dömt hunden efter håren och införskaffat en bok bara för att titeln var så charmig: Praktisk vävbok tillägnad den idoga svenska kvinnan. Den är tryckt 1913, men utkom för första gången 1896. I förordet till första upplagan, står det:

"För de bedrövade och lidande blir vävstolen snart en god vän, som hjälper igenom svåra tider, då mänskligt deltagande kan göra så litet för att hjälpa den lidande. (...) Professor Kjellberg, överläkare vid hospitalet för sinnessjuka i Uppsala, ansåg vävarbetet så hälsosamt, att han uttalade sin åsikt, att 'om människorna vävde mera, skulle hospitalen ej bli så befolkade'. (...) Idioter, som med svårighet lära sig något annat, finna stort nöje i vävnad, som mycket intresserat dem."

Nu identifierar jag mig ju varken som sinnessjuk eller idiot, men jag kan ju hålla med om att vävningen för det mesta både är roligt och inspirerande!