Okstickning

Att sticka med tre färger på samma varv, på stickor nummer 4, är väl inte det smidigaste jag upplevt i stickväg. Som tur är rör det sig bara om totalt fyra varv på hela koftan, så jag överlever nog.

Enligt mönstret ska fåglarnas mönsterfärg följa med hela varvet och bindas på baksidan, men de flesta ravelrystickare verkar satsa på intarsiateknik i stället, med ett litet nystan till varje fågel. Detta eftersom det är långa mellanrum mellan fåglarna och garnets tjocklek gör att bindningarna syns på framsidan. I går stickade jag en liten provlapp som jag sedan repade upp, för att kunna mäta åtgången till varje nystan.

Om jag hade varit riktigt ambitiös, hade jag gjort små nystan av bottenfärgen också, men jag testar att sticka någon sorts fuskintarsia, där jag låter bottenfärgen följa med över hela varvet. Det blir lite tjockt över mönstermotiven, och jag funderar på om jag borde repa upp och göra om. Är osäker på om det kommer synas när koftan är blockad och klar, eller om det är jag som är petig som vanligt... 

En liten fågel

För en vecka sedan skrev jag att jag ville sticka en Birdie fair isle cardigan, men att jag inte var nöjd med den gula färgen jag köpt. Jag har lyxen att bo i samma stad som en fantastisk garnaffär, men för första gången hittade jag inte vad jag sökte där och fick lov att beställa via internet. Läskigt att inte kunna se färgen och känna på garnet! Men det blev bra. Kanske en liten aning gulare än jag tänkt, men mycket bättre än innan, så nu kör jag!

I går var jag duktig och stickade fyra jättetråkiga provlappar. Jag har en tendens att sticka löst och brukar behöva gå ner ½-1 stickstorlek, så även i detta fall. Men stickor 4 är fortfarande stort för mig, som oftast stickar med max 2½. Koftan stickas uppifrån och ned, fram och tillbaka, och jag har precis gjort klart halsringningens resår.

Tydligen är min mobil inte är så bra på att ta bild på hoppande människor, som vill fota sina gula koftor in the making, men med lite god vilja kanske det går att skönja ett gult nystan i min hand? Det är i alla fall ingen liten fågel, som det kanske ser ut, även om det ju hade passat bra med koftans tema.

Instickade hörlurar

Mina instickade hörlurar har varit klara ett tag nu, och jag måste säga att det är något av det mest praktiska jag någonsin stickat! Inget mer hörlurstrassel! Magi.

Den fina gula färgen livar ju också upp. Jag stickade med Drops Alpaca och mätte inte åtgången, men det var inte många gram som gick åt. Här fick gudrunvantarna också vara med på ett hörn. Himla matchigt, synd att de inte är till mig!

Här står jag och swipar. Det går ju sådär med vantar på, kan jag meddela.

Hörlurarna stickas in med en vanlig i-cord. Jag följde den här instruktionsvideon och stickade på stickor 2,5. Inte den mest stimulerande stickningen, måhända, men så himla värt det.

Vanten Gudrun

Mina gudrunvantar är klara! Mönstret har Maria Lärkäng gjort, det finns att köpa här på Ravelry. 

Jag valde att hoppa över originalets långa spetsmuddar, och började sticka direkt på diagrammet, med en lettisk fläta på vardera sida om bården. Vantarna ska bli en överraskning åt min barndomsvän Li, så jag stickade in hennes monogram i mudden. 

Garnet är den underbara finullen från Rauma. Jag använde stickor 2,5 men fick, som jag skrivit förut, en för lös masktäthet och därmed för stora vantar. Jag (och Li) har rätt små händer (på bilden ser det ju dock ut som att min högerhand är helt enorm, vad hände med perspektivet där?..), så jag tror att vantarna hade blivit för stora även om jag stickat dem med mindre stickor och fått rätt masktäthet. 

En lätt energisk valkning kirrade biffen. Nu är vantarna ganska tjocka och lite stela, men också mjuka, täta och varma.

Det var varit kul att sticka vantar igen, det var länge sen för min del. Jag ser det också lite som en roligare provlappsstickning, eftersom jag råkar ha finull i just de här färgerna till en hel kofta. Undrar om jag vågar?! 

Att sjunga upprepandets lov

I mina arkeologiska utgrävningar bland källarförrådens restgarner, har även en del gamla UFO:n uppenbarat sig. Som den här vansinniga stickningen från tidernas begynnelse. Det är återvunnen trikå i tjocka remsor, som jag köpte för en massa år sedan och tänkte sticka en cool, oversize t-shirt av. I stället blev det en väldigt ocool, tight och klumpig liten magtröja. Inget vinnande koncept. Jag gillar fortfarande trycket på tyget, men har nu repat upp hela rasket. Så skönt! Kanske kan det bli en cool t-shirt någon annan gång, eller någonting helt annat. Jag tänker att det kan vara bra att påminna sig om att det är okej att tänka om, ta upp och byta spår. 

Valkning av vantar

Dags för valkning av vanten Gudrun. Som jag skrev tidigare, fick jag inte till masktätheten riktigt, och vantarna blev alldeles för stora både på bredden och höjden. Men det är ju inget som lite valkning inte kan rå på! (Viktigt att tillägga att detta gäller när plagget är stickat i 100% ull, som inte är superwashbehandlad) Jag råkar ha ett gammalt valkbräde, som jag hittade i ett uthus på vår släktgård på Gotland en sommar. En tvättbräda eller något annat knaggligt går förstås lika bra, men annars funkar det fint att gnugga loss direkt på diskbänken (en julafton hetsvalkade jag ett par sockar i badkaret samtidigt som jag badade - det gick bra det med...).

Jag använder vanlig såpa och varmt vatten. Vattnet kan vara varmare än fingervarmt, men fortfarande skönt att ha händerna i. Jag blötte vanten, hade på rikligt med såpa och rullade först fram och tillbaka på längden...

... och så på bredden. När vanten känns kall är det bara att doppa ner den i vattnet igen.

Den mesta valkningen gjorde jag med vanten ut och in. Det är bara bra att flotteringarna på insidan luggas ihop till en tät yta. Det är alltid en liten stund i början när plagget bara växer och det känns som att en gör helt fel, men så plötsligt börjar det hända grejer. Fördelen med att valka just vantar - och i sin egen storlek - är förstås att det går att prova nu och då, och dessutom funkar det bra att gnugga med vanten på handen. 

Före och efter. Eftersom vantarna var rätt mycket för stora, fick jag valka dem ganska hårt, och därmed försvann mönstrets konturer och maskornas form lite, men jag tycker inte att det gör något. Nu är vantarna både mjukare och tätare, och därmed också varmare. Helhetsbild kommer när de torkat!

Syfestikvalen

Jag lyckades med konststycket att gå runt på Syfestivalen i fyra timmar utan att köpa en enda garnhärva! Jag är ju inte klok, Madicken. Men jag klämde och kände på en massa och tog visitkort till höger och vänster, så tröstar mig med att det ju alltid går att beställa via internet. Tycker alltid att det är svårt att köpa garn utan att veta exakt vad jag ska ha det till, och med tanke på hur trångt det är i skåpet, var det kanske lika bra. 

Helt tomhänt kom jag i alla fall inte hem. Dessa fina knappar såldes av en kvinna som kommit över ett jättelager med vintageknappar. Hon hade en hel källare full! Vilken dröm.

Fägring stor

Materiell lycka! Jag har pluggat till en omtenta de senaste veckorna och kände att jag behövde muntra upp mig själv lite. Och vem blir inte glad av en hög med mönsterprakt? Dessutom är det syfestival i Stockholm i helgen, så jag ska dit i morgon med min sambo och hans mamma och gotta mig i garn. Det är för övrigt Ludwigs mamma som har gett mig de två understa böckerna i högen; en på födelsedagen och en bara för att. Hon är snäll hon!

I valet och kvalet

Gudrunvantarna är klara! Och, som befarat, för stora. Det blir till att gnugga loss med såpa på valkbrädet. 

Mitt nästa projekt är tänkt att bli en Birdie fair isle cardigan, efter mönster av Hannah Fettig. Jag föll pladask för  ravelryanvändaren ViolaGees helt fantastiska variant när jag såg den, med senapsgul kropp, mörkturkosa svalor på vit botten och röda bårder längs oket. Koftan stickas med en masktäthet på 20 m/10 cm, och för ett tag sedan köpte jag hem Peer Gynt, som är lagom tjockt. 

När jag så tog fram garnet i går kväll blev jag gruvligt besviken. Jag visste redan i garnaffären att den gula färgen inte var riktigt den nyans jag ville ha, men ändå så pass okej att jag tänkte att jag kunde leva med den. Men i går var uppkräkt ärtsoppa det enda jag kunde tänka på, inte härligt, soligt, maffigt ockragult som jag ville ha. 

Jag tänkte att färgen kanske skulle se bättre ut i dagsljus, och med lite god vilja kan det hända att den gör det, men jag tror fortfarande att den är för brun i tonen för just det här projektet. Det ser kanske inte så illa ut på bilderna, men jag tror att det här är en sån där färg som dels är himla svårfotad, och som verkligen växlar utseende beroende på ljus. Det bästa hade förstås varit att beställa garn av samma sort som i ViolaGees drömmiga kofta, men det har tyvärr tagits ur produktion. Ett annat alternativ hade varit att damma av färgningskunskaperna, plocka fram alla pärmar med prover och gå loss i köket, men jag har varken utrustning eller tid för det.  Jag måste nog ta en funderare till och en ny vända på YlloTyll. Så frustrerande, vill ju börja sticka nuuuuu!

I barnkammaren

Min systers sambo skickade ett par fina bilder på minstingens hörna av sovrummet hemma hos dem. Visst blev det fint med namnskylten från Tradera? Jag tar förstås också åt mig äran för flygplanet och filten, varav åtminstone den sistnämnda är alltför välbekant för alla som läst min blogg senaste året...

Flygplanet med zebran är gjort efter det fantastiska mönstret Eddie lives the dream av Heidi Bears. Jag virkade det sommaren 2014, inför min systersons ankomst. Har nog fortfarande inte sett mig riktigt mätt på det, faktiskt, men så skildes jag också från det ganska snart efter att det blev färdigt. Tur att det inte hamnade så långväga ifrån mig i alla fall!

På vantens topp

I Nördic knittings poddavsnitt om vantar, pratade de om glipan som kan bildas mellan maskorna som stickas ihop i toppen på vanten. "Vilken glipa?" tänkte jag, men se, det har jag nu blivit varse. Behold the glipa. Podd-Heléne stickar in en kontrasttråd mellan de två maskorna som stickas ihop, och får på så sätt en snygg hoptagning, men jag förstår inte riktigt hur det går till. Får fundera på det till nästa vantpar. Efter att den här bilden togs, snörpte jag ihop mellanrummet med rosa garn, så nu syns inte det gula längre. Hepp.

Regnbågskoftor in action

Titta vad glad min systerson blev för sin nya regnbågskofta!

Knappinspektion. Benjamin är 1 år och 8 månader och har på sig koftan i storlek 2 år. Då är ärmarna lite långa, men det är ju bara att vika upp. Kul med en modell som kan användas en lite längre tid!

Koftan funkar även bra att klättra i trappor i. Vilken tur!

Lilla Elsie i sin nya regnbågskofta och garter ear flap hat. Hon är 4 månader och koftan är stickad i storlek 6-9 månader, mössan i storlek "toddler". Lilla tomten! Jag har rådgjort lite med min syster angående knytbandens vara eller icke vara. Även om Elsie inte drar av sig mössan, skulle mössan förstås sitta på bättre i vagnen och när hon vrider på huvudet, om den kan knytas under hakan. Jag får slynga ett par band och komplettera mössan med vid tillfälle. 

Titta förresten vilken fin namnskylt jag hittade på Tradera! Den kommer från Bergdala glasbruk i Småland, där brukspatron Elving Conradson enligt Wikipedia tillverkade glasnamn från 1970 till 1984. Kul grej!

Många maskor små...

Många maskor små gör vantar två, eller hur var det nu igen? 

Någon ville vara med och dokumentera processen...

Nu är det dags att börja minska. Jag har inte fått till masktätheten riktigt, så vantarna blir alldeles för stora, men jag har tänkt att det får ordna till sig med en valkning. Då blir de dessutom mjukare att ha på sig och håller värmen bättre. 100% ull alltså. Vilken grej.

En presentation

Hej du som läser! Jag heter Térèse och det är jag som skriver i den här bloggen. Efter 5 år kom jag på att det ju kunde vara trevligt om jag presenterade mig lite närmare. Jag brukar tycka att det är roligt att få ett ansikte bakom andras bloggtexter, men har själv inte synts så mycket på mina bilder. Här kommer en hel egokavalkad, som kompensation!

Mitt intresse för stickning började tidigt, med att jag i sjuårsålder stickade en svajig halsduk till min nalle Brum-Brum. Därefter blev det dock en lång paus, fram till högstadiet och textilslöjden, då jag började sticka vantar för brinnande livet. Sedan dess har jag varit fast! I trean på gymnasiet gjorde jag och min vän Signe ett projektarbete om stickning från Gotland och Öland, där vi har våra respektive släktursprung. Vi grävde i arkiven på universitetsbiblioteket Carolina Rediviva här i Uppsala och frossade i gamla mönster, som vi ritade av och stickade upp i provlappar, vantar och koftor. 

Ett par år efter gymnasiet flyttade jag och Signe till Knippboberget, i Insjön, Dalarna. Där skulle vi gå på Sätergläntan, institutet för slöjd och hantverk, och ägna ett helt år åt stickning! Då hade skolan en ettårig stickningsutbildning, som de tyvärr verkar ha tagit bort sedan dess. Den som vill läsa mer om vad vi gjorde under utbildningen, kan kika in på vår dåvarande blogg. Året kan dock sammanfattas som ett av de bästa i mitt liv.

Ja, det var rent av så bra att jag valde att stanna ett år till! På Sätergläntan ges utbildningar i trä, smide, sömnad och vävning, och under mitt stickningsår hade jag fascinerats av vävningen så till den milda grad att jag helt enkelt blev tvungen att lära mig! Det var faktiskt under det året som jag startade den här bloggen, men tyvärr bloggade jag väldigt sporadiskt. Några inlägg går dock att hitta längst bak i historiken. På bilden står jag bland mina vävda linnehanddukar och -örngott, som blev mitt avslutande projekt för året. Det skrev jag om i efterhand, här. Om kuddarna på bilden ovan berättar jag här.

Året därpå flyttade jag till Stockholm och gick ett år på HV Skola, där jag fortsatte att väva och även provade på konstsömnad. Den här sjalen vävde jag i ett accessoarprojekt. Vid läsårets slut stod jag i ett vägval - fortsätta med det textila och faktiskt satsa på det på allvar, eller vika av på en helt annan bana? Till slut valde jag det sistnämnda, även om det textila skapandet förstås fortsatt har funnits med mig.

Utöver mina textila utbildningar har jag jobbat lite här och där. Till exempel i hemtjänsten...

... och i garnaffär, närmare bestämt YlloTyll. Paradiset!

Hösten 2015 slog jag in på en ny bana, när jag började plugga till läkare. Här i Uppsala får vi tidigt komma ut på vårdcentral och så smått introduceras för en tillvaro som blivande läkare. Kul, tyckte jag!

Den teoretiska delen av utbildningen visade sig dock vara både tråkigare och tuffare än jag föreställt mig. Jag hamnade efter och har fått lov att ta ett studieuppehåll för att plugga ikapp med två släpande tentor. Jag håller tummarna för att få en plats igen till hösten, och kommer nu under våren att läsa etnologi i stället. Nu hoppas jag på en skön omväxling från biokemi och cellbiologi - och kanske lite mer sticktid?...  

I den här studentlägenheten bor jag med min sambo.

Till lägenheten hör en balkong, och utanför den finns ett litet kolonilottsområde, så de senaste åren har jag upptäckt att det är kul att odla. Här har jag till exempel satt katt. 

En av de huvudsakliga anledningarna till att jag inte har synts till så mycket här på bloggen, är för att jag nästan aldrig stickar till mig själv. I stället är det mina systrars barn som får det mesta jag stickar. Här är jag med två av mina fyra underbara syskonbarn. 

Här är jag i min favoritkofta, som jag stickade sommaren 2014. Faktum är att undantaget hörlurarna som jag stickade in häromveckan, har jag inte stickat något till mig själv sedan dess. Spänningen är nu olidlig, ska vi få se någon egenstickning på bloggen i år? Stay tuned för fler inlägg framöver! Hoppas att ni tyckte att det var kul att läsa lite om mig! Tack till er som orkade läsa ända hit :)